Här kan du lyssna på några smakprov från Örhängen
Maskin’, vals efter Gås-Anders
Pärlan, koral från Orsa
Om sommaren sköna, visa
A-mollspolska, av Hjort Anders
Någonstans i rymden
(med Mats Bergström)
Tidskriften LIRA skriver:
”Innehållet har en påtaglig variation, från det lågmält lyriska till det storslagna, kosmiska, det stora passionerade uttrycket. Vackra ord sveper över årstiderna och Platsen Raivola har fått ett eget spår… Erika och Cecilia speglar väl vidden i Edith Södergrans diktning – det drömska, det sköra och det visionära, även det vilda och otämjda. Det finns många vackra och djupa ord, som de båda klär i en musikalisk drapering på ett utsökt sätt” (Bo Bjelvehammar, LIRA nr 2 2023).
Allegro Violento
Recension i DN 15/12 2019 (4/5)
”Folkmusiken har blivit allt äldre de senaste decennierna. Efter fåfänga försök till förnyelse under 90-talet med distad vevlira och rockmanér har allt fler musiker sakta rört sig mot barock och renässans. Erika Lindgren Liljenstolpe och Cecilia Öterholm har kommit långt, på nya ”Allegro violento” är det norduppländska idiomet sömlöst sammanflätat med ett arkaiskt uttryck. Som en sommaräng och ett ekanda vitkalkat kyrkorum i ett. Materialet är både traditionellt och nyskrivet, ibland sjunger de vacker stämsång – som i en otippad cover på ”Du är den ende” – men de flesta låtar är sirliga instrumentaler där fiol och nyckelharpa skickligt slingrar sig om varandra. Ändå är det – som titeln antyder – aldrig mesigt och vänt utan snarare kraftfullt och spelat med bra attack. Det är det som i slutändan gör skillnaden” (Po Tidholm).
Recension i Sydsvenskan 18/12 2019 (4/5)
”Sällsynt laddad Spelmansmusik.
Recension i LIRA nr 1, 2020
Folkmusikaliskt styrkelyft
”Efter snart ett par decennier som duo har Erika Lindgren Liljenstolpe på fiol och Cecilia Österholm utvecklats till en av den svenska folkmusikens allra främsta akter”
”På sin fjärde cd-skiva fortsätter de båda väl-meriterade musikerna, Erika Lindgren Liljenstolpe på fiol och Cecilia Österholm på nyckelharpa, sitt fördjupande låtspel. Med sitt tidiga utgångsläge i den uppländska folkmusiken har de under många år odlat ett brett och äldre svenskt traditionsspel som utvecklat deras samspel i tyngd och detaljskärpa. Deras innovativa förmåga att bygga stämningar bildar också övergångar in i närbesläktade musikaliska former och uttryck. Variationen i spelet av gammellåtar och närheten till äldre konstmusikaliska grepp ligger jämsides med kvaliteten i deras eget inträngande låtskapande.
Det slagkraftiga öppningsnumret som också bär den nya skivans namn ingår i Hugo Alfvéns Dalarapsodi där Djävulspolskan efter Viksta-Lasse briserar i en kort symfonisk apokalyps. Samma explosiva styrka präglar också den version Erika och Cecilia skickligt iscensätter. Nyckelharpans dominerande tonmuller lägger sig över fiolens sirligt lågmälda polskekrus, långsamma och snabba stråk växlar. Ett häftigt arrangemang fyllt av kontraster mellan instrumentens olika tonala kvaliteter i ett särpräglat framförande.
Den nya skivan är inspelad vid flera tillfällen under olika akustiska förhållanden med en bred nyansrik repertoar, både instrumental och vokal. Traditionsspel och egna låtar växlar, texter av Bo Setterlind och Nils Ferlin har plats i duons egna tonsättningar. Titlar som Jämmerdalen och Dimmornas kaj ger fantasin spelrum. Deras egna brudlåtar som tillägnas vänner är fyllda av den känsla och uttrycksfullhet som sådana tillfällen behöver. Skivans avslutande nummer med sin upprepningsform skulle kunna pågå tills ett minimalistiskt transtillstånd inträder”. (Gunder Wåhlberg).
Recension i Spelmannen nr 1, 2020
”Uppländska Erika Lindgren Liljenstolpe och Cecilia Österholm, fiol och nyckelharpa, har spelat ihop länge. Idag, synnerligen skickliga folkmusiker som hörs i många olika sammanhang. Den här skivan är deras fjärde, en laddad och driven produktion. Starkt spel förstås i elva personliga spår. Mycket eget men också några överraskningar, som en fin och suggestiv tolkning av ”Du är den ende”. Klart läckert!” (Peter Ahlbom)
Recension i Hembygden nr 1, 2020
”Duon Erika & Cecilia, det vill säga Erika Lindgren Liljenstolpe, på fiol, och Cecilia Österholm, på nyckelharpa, har givit ut sitt fjärde album: Allegro violento. Skivan innehåller elva låtar, en blandning av äldre och nyare stycken.
Det är en tajt duo som samspelat länge och hittar varandra i fraseringar och dynamik. Både låtar och spel minner lyssnaren om äldre spel, samtidigt som Erika och Cecilia ger briljanta nytolkningar av låtarna. De har släppt sargen (om de någonsin hållit den fast…), så att låtarna får virvla fritt – storartat och utforskande!
Spel blandas med sång i olika låtar, ibland i samma stycken. Det briljanta är, att spelet ofta har passionerad kraft – apassionato, medan sången snarare är lyrisk – affettuoso! Sammantaget en fängslande musikupplevelse.
Dansbara låtar? Absolut! Lyhördhet krävs- men det gör det väl alltid? Tempo är inte något fast, det ger lika stort utrymme för dynamik som karaktär och rytmik, det visar Erika & Cecilia på Allegro violento.” (Bengt Wittgren)
POLSKA TILL VENDELSJÖN
5 kajor i UNT 23/9 2015
Att folkmusiktraditionen lever och utvecklas – den uppländska inte minst – är det nya albumet med Erika Lindgren Liljenstolpe och Cecilia Österholm ett förkrossande bevis för. Mycket bättre än så här kan det knappast bli.
De fina omslagsbilderna understryker intrycket av Erika och Cecilia som två folkmusikhuldror direkt uppstigna ur den uppländska myllan (Vendel respektive Östhammar), och liksom predestinerade att föra det uppländska arvet vidare, men på sitt eget sätt.
Det här är deras tredje skivalbum tillsammans. Sedan skivdebuten för tiotalet år sedan har de gjort avtryck på spelningar och stämmor såväl i Sverige som ute i Europa och världen i övrigt, exempelvis på The North American Folk Alliance Conference i Memphis.
De har framträtt i TV och radio och samarbetat med artister som Malena Ernman och Benny Andersson. De har var och en också många strängar på sina lyror, Erika till exempel i ett forskningsprojekt om kvinnors musicerande i antikens Rom, och Cecilia i den experimentella folkduon Siri Karlsson.
Deras nya album tillsammans är svår att slita sig ifrån när man börjat lyssna. Erika och Cecilia fortsätter att skapa sitt eget formspråk på traditionens grund, i låtar efter spelmän som Viksta-Lasse och Hjort Anders, samt eget låtmaterial. Deras spel är rikt på kvalitéer och stämningar och tycks liksom överskrida lokala dialekter, samtidigt som det kan upplevas suggestivt ålderdomligt med ekon av en annan tid, i en brytpunkt mellan äldre konstmusik och folktradition.
Exempel på det sistnämnda är den finlemmade barockkänslan i ”Cecilias Barockpolska”, samt i vidare mening det virtuost konsertanta draget i Erikas fiolspel som sticker ut och bidrar till att ge duon ett helt eget sound, stundtals med en expressiv attack som en folkmusikens Paganini. Men det handlar också om kontrapunktiken i den formidabla stämföringen mellan fiolen och Cecilias nyckelharpa, till exempel i ”Gråtlåten” efter Hjort Anders. Som lyssnare är det fascinerande att växla uppmärksamhet mellan de båda stämmorna, där nyckelharpan ofta placerar sig som en underliggande självständig spegelrörelse, eller motrörelse.
På så vis är båda instrumenten lika avgörande för helheten. Det är ljus och skugga, med en ofta mörkare och dovare ton i harpan. Jag tycker mej höra liknande kontraster mellan Cecilias kompositioner – exempelvis den drömska och vemodiga ”Järvsövalsen” – och Erikas låtar som drar åt det mer gladlynta. Fint så.
Överlag är det ett album rikt på kontraster, inklusive några fina vokala inslag och de sprudlande livfulla tolkningarna av Viksta-Lasse – i ”Eklundapolska nr 1” som en enda betvingande dansant rörelse. Eller det sköna polskedraget i en polska efter Pekkos Per. Stor musik i det lilla formatet!
Bästa spår: ”Kringellek”
(Ulf Gustavsson)
TIDNINGEN KULTUREN 3/10-15
I den kristna veckotidningen Dagen läser jag att den tyska förbundskanslern Angela Merkel uppmanar sitt landsfolk att oftare besöka kyrkan, istället för att känna ångest eller ilska över islam. Jag kommer att tänka på det när jag lyssnar på Erika & Cecilias tredje album, Polska till Vendelsjön. Jag tolkar Merkels tanke som att det är positivt att känna sina egna rötter, att det kan göra dig fri från rädsla för det som är annorlunda. I Merkels fall handlar det naturligtvis om det kristna arvet. Men det skulle också ha kunnat handla om musiken.
Polska till Vendelsjön är en fin liten pärla med flera polskor, visor och andra melodier skickligt framförda av Erika Lindgren Liljenstople på fiol, Cecilia Österholm på nyckelharpa och tenornyckelharpa och med dem båda på sång. Vi får oss även till livs ett gästspel av Peo Österholm på kohorn.
Genom sin musik svarvar de fram ett gemytligt samband som vidgar vyerna. Folkmusiken liksom kyrkan, eller ja – musik över huvud taget, ställer oss i relation till något grundläggande. Vemod, sorg och glädje. Allt verkar rymmas här, känslorna i de stycken artisterna framför är mångbottnade. Utan att vara insatt i folkmusikens kulturhistoria fascineras jag likt ett barn inför hur just glädjen och vemodet samspelar.
Det finns inget ålderdomligt över dessa känslor som de tolkas i detta album, tvärtom är nerv och närvaro det utpräglade draget. Och under instrumenten, stampar någon takten.
Jag skäms inte att erkänna att jag inte känner igen de flesta namn som pryder skivans baksida. Men det är en diger lista, som hjälper den som så vill, vidare. Till andra artister, de som banat väg och gott före.
I Gråtlåten tolkar de Hjort Anders Olsson från Bingsjö. Jag unnar dig ändå allt gott bygger på en traditionell visa från Uppland. I Jag står på bruderätten min är det istället Lim Jonas Persson från Malung som är inspiratör.
Dessa namn är inte ensamma, musiken står hela tiden i dialog med en rik flora av föregångare. Som om dansbanor, grus under skorna och famntag ekar fram mellan raderna.
Själv tycker jag särskilt om när de sjunger tillsammans, rösterna är enkla, robusta och, återigen, utmärks av Erika & Cecilias skicklighet – inte minst rörs jag av deras tolkning av Lena Robérts Stjärnfall.
Mitt recept mot tomhet och bitterhet är alltså att du likväl kan unna dig ett stycke folkmusik som ett besök i kyrkan, förkunskaper fodras ej, och du kan börja på betydligt sämre platser än hos det från Uppland komna Polska till Vendelsjön.
Robert Halvarsson
LIRA 18/11-15
Den norduppländska duon Erika Lindgren Liljenstolpe (fiol) och Cecilia Österholm (nyckelharpa) har spelat folkmusik sedan tonåren. Med sitt tredje album på de dryga tio år de spelat ihop tar de sitt samspel till nya höjder. Det är mest låtar från Uppland (så klart) och Dalarna som presenteras. Dessutom fyra egna låtar (två vardera) som håller samma höga klass som de traditionella, äldre låtarna. Här finns polskor från kända spelmansnamn som Pekkos Per, Hjort Anders och Viksta-Lasse. På några låtar sjunger de, ofta i fina stämmor, till exempel i Jag står på bruderätten min, en låt från Malung. Sången blir en extra krydda som bidrar till den höga kvaliteten.
Duospelet är kraftfullt och i sina bästa stunder skapar de spelmanseufori. Erikas fiol står oftast för melodistämman men i Cecilias egen Barockpolska tar nyckelharpan kommandot. Det är en av skivans bästa låtar i gränslandet mellan tradfolk och kammarmusik. Cecilias pappa Peo Österholm visar varför han är riksspelman på kohorn när han gästar albumet och spelar en kort vallåt från Klövsjö.
De verkar inte ha så mycket tid att spela tillsammans numera, andra engagemang drar hårt i dem. Men när de väl får till det så blir det riktigt, riktigt bra. De lever upp till folkmusikens eviga mantra, tradition och förnyelse, på bästa sätt.
Lars Lind
TRAD MAG no 166, mar-avr 2016
”Bravo!!”
…”On pourra y percevoir une forme de spiritualité, qui affleure dans une interaction émouvante faite de joie et de mélancolie, que le couple violon/nyckelharpa sert et restitue si bien. Magique, tout simplement!”
Alain Borman (http://www.tradmag.fr/)
ÖRHÄNGEN (2007)
(Våra skivor Örhängen och Pärlor finns att beställa på www.tongang.se)
”Två virtuost drivna musiker som överskrider lokala dialekter och skapar ett alldeles eget formspråk, ett eget sound, på traditionens grund…Det här är stor musik”. (UNT 30/3-07).
Wow. Only moments after opening the astoundingly lime-green and violet cover to this CD, it moved right to the top of my personal hit-parade. This is exactly what I look for in a recording—lively playing, tight harmonies, and a real feeling that the musicians are having a great time. Erika (fiddle) and Cecilia (nyckelharpa) met at a spelmansstämma a couple of years ago. Each found in the other a playing-partner who was completely in synch. They had the same views about the music; what it had been, was, and could be. Most of the tunes here are traditional tunes from Uppland, although both ladies have contributed a tune of their own. But the tunes don’t sound old—there is a freshness in their playing that breathes new life into familiar pieces while always respecting the underlying traditions. And their singing is lovely, too. This is a must-have CD. (reviewed by Sheila Morris, ANA)
”De grymt samspelta upplänningarna Erika Lindgren, fiol, och Cecilia Österholm, nyckelharpa, drar och töjer i rytmen med de främsta spelmännens säkerhet och schvung.” (Sydsvenska Dagbladet)
”Jag är ingen folkmusikexpert, men så här vill jag att det ska låta. Några kända bitar, några okända. Fiol och nyckelharpa bygger en klang som gränsar till renässansmusik.” (Tidningen VI)
Pärlor (2004)
5 kajor i UNT!
”Fullfjädrat av Erika och Cecilia. Erika och Cecilia visar att uppländsk folkmusik är så mycket mer än lättsamt gemyt, på sin fullfjädrade debut-CD Pärlor… Erika och Cecilias spel är rytmiskt och melodiskt finmejslat, med fiolen och nyckelharpan stundtals nästan som en gemensam klangkropp, så tätt tvinnade är stämmorna. Och lika starkt intryck gör de häpnadsväckande nog som sångerskor, återigen med ett ålderdomligt drag.” Ur UNT 22/9, 2004
”Unga stjärnskott. Albumet pendlar mellan bländande vackra sånger fulla av livets allvar och uppsluppen lekfullhet.” Ur Lira nr 1, 2005
Låtspel när det är som bäst.
När man lyssnar på en cd för första gången kan det ibland hända att man direkt fängslas av musiken; den griper tag och håller en fast från första till sista tonen. Efteråt känner man sig upprymd och en musikupplevelse rikare. När jag lyssnade till Erika Lindgrens och Cecilia Osterholms cd Pärlor för första gången inträffade detta. Det var längesedan en ny folkmusikskiva framkallade en så spontan glädje och entusiasm hos mig. Vilket härligt spel, vilka underbara underbara musikanter!
Jag har lyssnat på skivan flera gånger sedan dess, också med de analytiska brillorna på. Visst finns här ett och annät musikaliskt felskär, men det ändrar inte på något sätt den positiva helhetsupplevelsen. Erika och Cecilias musikaliska vägar korsades för första gången för ett par år sedan. Det sa »klick« – och på den vägen har det varit. Med sina sjutton »pärlor« ur den mensamma repertoaren är cd:n ett bokslut över de här årens musicerande. Spelet ger inte intrycket av att ha innefattat så mycket sökande och experimenterande för att hitta nya vägar i en ganska
traditionell samspelsform. Musiken på skivan kan kort och gott karaktäriseras som »vanligt traditionellt låtspel på fiol och nyckelharpa«. Men vi ges prov på när den är som bäst.
Förutom ett par egna kompositioner består repertoaren på Pärlor i huvudsak av kända traditionella låtar från Uppland. Musiken är svängigt dansant, nyansrik och genomströmmas hela tiden av genuin spelglädje. Till Erikas klangfulla och dynamiska fiolspel kommer Cecilias lyhört utmejslade stämmor och sekundering på nyckelharpa. (Ett något påträngande fotstamp i vissa låtar kan kanske störa en och annan – men det är ju en smakfråga.) Att Erika och Cecilia känner såväl varandra som låtarna utan och innan märks. Från en välfylld musikalisk palett väljer man uttryck utifrån ögonblickets ingivelse; överraskningar i dynamiken, små pregnanta pauser och tempodragningar framstår därför som genomtänkta samtidigt som de upplevs som spontana.
I några nummer lägger man instrumenten ifrån sig och sjunger. Vokalinslagen är inte lika intressanta som de instrumentala låtarna, men sjungs rent och snyggt och blir en bra kontrast i sammanhanget. Berömvärt är dessutom att skivans speltid bara är fyrtio minuter! Det är en utmärkt längd för musik som denna i ett sammanhang som detta. Pärlor är onekligen en av 2004 års mest tilltalande folkmusikplattor. »Låtspel« när det är som bäst. Av: Dan Olsson
Folkmusik & dans. RFoD 1-2/ 2005:
Pärlor med Erika Lindgren och Cecilia Österholm. Tongång AWCD-54
”Upplandsspelmännen Erika Lindgren och Cecilia Österholm bjuder här på sjutton pärlor ur sin repertoar och tar ut svängarna ordentligt med sprudlande spelglädje, vågade rytmiska förskjutningar och täta harmonier. Efter bara två års bekantskap sitter samspelet perfekt. Erika står med sitt intensiva melodispel för c:a 60% av energin. Någon tvekan är det aldrig frågan om utan tonerna lockas med bestämdhet och inspiration fram ur Erikas fiol. Cecilias lyhörda stämspel på nyckelharpa är så bra man kan tänka sig och lyfter på ett skönt sätt fram låtarna. Samspelet låter förvisso inte speciellt tvåstämmigt utan mer som en musikalisk enhet! Som omväxling till de frejdiga låtarna bjuds man även på några tvåstämmiga vackra och romantiska visor. ”Pärlor” är en skiva som blir bättre och bättre för varje gång man lyssnar på den. Jag lyssnade på den i bilen mellan Västervik och Stockholm tur och retur utan att tröttna. Mina favoritlåtar är nog de som har hämtats ur Viksta Lasses repertoar som till exempel g-mollpolskan. Det märks att Viksta Lasse är en stor förebild för de båda tjejerna och jag tror att han gläds däruppe i himlen åt att få höra sina adepter spela så bra. Info: 08-7782973 eller www.erikaochcecilia.com Peter Pedersen Ur Skånes spelmansförbunds tidning
TRAD magazine-Bravos!!!
“Immergees dans un milieu de facon très proffessionelle, elles affiches pourtant spontanéité et complicité dans leur prestations, à deux doights de pouffrer de rire au moindre détour d’une de leur chansons. Il y a là du talent, de la simplicité, du charme. Si Oden est un type bien, il fera le nécessaire afin qu’elles conservent tout cela longtemps”. TRAD magazine, musique traditionelles no 98- 2004.